15 oktober 2007

Musse Pigg öron

Jag blev något förvånad när jag besökte min sons klass, och hälften satt med stora hörselskydd på sig. Innanför dörren fanns en korg med hörselskydd, det var bara att förse sig vid behov. Läraren verkade inte ett dugg bekymrad utan tyckte detta var en bra lösning, eleverna kan jobba ostört och koncentrerat, medan övriga kan fortsätta skrika och larma. Själv tyckte jag detta var förskräckligt, det gick knappt att vistas i klassrummet. Jag förstår att det växer upp friskolor som svampar, när inte den kommunala skolan fungerar. Nu verkar det ändå som den nya regeringen stramar upp skolan, bra, men jag är rädd för att det kommer ta lång tid att komma tillrätta med alla problem.

Bure är nog rätt aktie att äga med tanke på att de satsar på friskolor, de lär inte bli färre.
Tänkte titta in på börsen nu och se vad som händer.

2 kommentarer:

Andreas sa...

Täck upp med en långsiktig investering i väl valda privata vårdbolag som behandlar effekterna av bullerskador hos ungdomar, så är du helgarderad! :)

Köksbordskapitalisten sa...

Jag minns med värme min samhällskunskaps- och geografilärare på mellanstadiet under andra halvan av 80-talet. En ung man i 35 års-åldern med fasta nypor och mycket gott ledarskap i klassrummet.

På hans lektioner lärde man sig saker. En en fjärdedel av tiden ägnades åt gemensamma genomgångar av det vi just höll på med, där alla fick tillfälle att lysa och visa att vi kunde peka ut Rysslands floder, Europas huvudstäder eller Förenta Staternas delstater inför klassen. Genom att göra det gemensamt hölls klassen samlad. De som gärna tänkte på annat motiverades till att följa med.

När vi arbetade med våra uppgifter fick vi alltid ett rofyllt lugn som gjorde det lätt att koncentrera sig. Varifrån kom lugnet? Helt ärligt var nog inte klassen så stökig, men vi hade lärt oss att om det blev stimmigt vid några bänkar kunde det komma en plötslig snärt med spetsen av pekpinnen kraftfullt ner i bänklocket när de som blvit högljudda minst av allt anade det.

Under de två år han hade våra lektioner förbrukade han minst två pekpinnar! Och vi älskade honom för det. Han var inte som andra lärare. Vi lärde oss osedvanligt mycket och fick grunden till självdisciplin.